sep 27 2010

Nu är det snart dags att visa upp sina alster eller att blotta sig totalt.

Jag måste erkänna att det känns väldigt uppåt och spännande att få stå på mässan med 190 konstnärer till, vilken kraft och vilken spänning.

Hoppas ni blir många som kommer förbi för att utbyta tankar, idéer och givetvis med undrande frågor om varför och hur. Jag tror att vi alla kommer att ha en hel del att tycka om varandra, vilket jag tycker är just mångfalden på en sådan mässa. Det som är ännu bättre än andra konstmässor är att konstnärerna själva står på plats och kan svara på era frågor och inte som annars via en annan människas tolkning. Jag kunde känna det ibland när jag gick på universitet, ingen kritik mot alla dessa underbart pålästa föreläsare, men vad vet tredje man egentligen. Fritt att tolka och dessutom tycker jag att det är spännande att höra vad andra tolkar in. Men det är inte samma sak som det jag tänkte på, eller?

Här finns verkligen en chans att mötas: konstnär och betraktare, jag ser verkligen fram emot detta, dock med stora fjärilar i magen.

Mitt monternr är I:16, vi ses,

Anne

sep 10 2009

Dagarna är så långa som de kan bli och då är det svårt att inte tänka på det Tove Jansson skrev:

clockSkynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.

Tänd våra ljus det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut.

 En annan tanke som jag har gått och tänkt på är varför vi skapande varelser har en tendens att upprepa samma saker om och om igen i tusen olika varianter men med samma budskap. Tills någon får tuppjuck på det gamla och försöker att uppfinna hjulet en gång till. Sen fortsätter det så här i all oändlighet?

Är det så att vi har ett behov av att ta reda på det som ev finns, eller det som ev är en sanning, eller är det ett försök att skala bort det oväsentliga och komma in på kärnan i existensen?

Och då vi aldrig får något svar, så fortsätter vi generation efter generation, kan det vara ett alternativ?

Eller är det så att kärlek och hat, frihet och hot, liv och död är så avgörande i våra liv att det egentligen bara är detta som är väsentligt?

Jag har inga svar men jag tänker så här:  för min del i varje verk, i varje tavla som jag gör så vill jag att det i den stunden som jag avslutar, i den stunden ska det jag gjort vara sant och kännas äkta och viktigt. Resten spelar ingen roll, inte det som hänt innan, ofta har ju tankarna snurrat runt några varv och avlöst varandra. Inte heller det som känns efteråt, då kanske det inte heller känns helt rätt och jag har ibland svårt att stå för allt, men då har jag å andra sidan börjat tänka tusen andra stora och små tankar!

 Just nu är det tankar som bad, sol och semester som spökar mest och jag vill önska er alla en skön sommar, så fortsätter vi med de stora och små tankar till hösten. Anne

jun 28 2007

Vad är konst och vem är det som bestämmer vad konstnärer ska säga och hur? 

JAG hade en liten reflektion häromnatten att det kanske inte är så att vi konstnärer är fria och kan tala ur hjärtat eller varifrån vi nu vill tala. Det kanske är så att trots allt handlar det om  en tävling som Big Brother eller vilken annan såpa som helst och att det egentligen handlar om att få vara kvar, att till vilket pris som helst få bli vald till final och där..................blir vi kända eller rika eller vad nu målet är.

 Och då blev jag lite rädd för om vi nu rannsakar oss själva så vet vi alla att för att bli vald måste vi slicka åt höger och sparka till vänster. Tyvärr är det nog inte den bästa intentionen som styr oss just då, utan det blir ett manér eller en trend som styr det konstnärliga uttrycket, en mask som vi sätter på oss. Det som är lite underligt och skrämmande är att det blir andra parametrar som får oss att tänka i andra banor än det som från början var våra bästa intentioner. Tyvärr tror jag ej att någon kan styra sitt primitiva handlande och därmed blir konst ganska, eller mycket ointressant om det är vinnandet som är avgörande för vårat uttryck. För hur vi än vrider och vänder på det är det pengar och kändisskapet som hägrar kan vi inte utgå från vårt innersta hopp att hitta nya vägar eller ens ett försök att förstå vår samtid.

Kanske är det så trots allt att den enda sanna konsten är den som aldrig går in i en tävlan, som aldrig dras med alla trender och aldrig ger avkall på sin egen sanna integritet. Och jag erkänner att där har även jag mycket att lära. Ha nu en mysig sommar med många bad och myggbett, så fortsätter vi reflektionerna i höst.

Kram

AnneCool

nov 23 2007

Hur mycket njuter vi av att se andra mobbas eller kanske bara bli utsatta för förnedring och trakasserier.

Tack anna Larsson i fredagens SvD, äntligen någon ung person som fråntar sig rätten att mobba eller som inte accepterar att alla (mer eller mindre) tycker att det är Ok att offentligt hacka på våra medmänniskor, ungefär som att tvätta örona eller naveln. Jag försöker att undvika dessa program där vuxna som unga bara häver ur sig oförätter utan att det minsta tanken på hur mottagaren ska tolka eller känna in det sagda eller det skrivna ordet. Jag har försökt att tänka att det är bara jag som är överkänslig eller som inte har vant mig att sålla bort sådant som andra tycker är nyttig kritik eller som bara vräker ut det som kan få andra att skratta eller kanske för att skrämmas lite. Eller är det så att vi känner oss så hotade att det är bättre att förekomma det hårda eller elaka omdömmet om oss själva.

Oh vad jag blir glad och stolt över kvinnor som våga stå upp och säga stopp.

STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP

Jag tror att vi äntligen har nått en topp och då finns det starka tjejer som faktiskt säger stopp nu är det inte kul längre. Varför har vi fastnat i detta destruktiva beteende och varför inte i stället känna solidaritet med alla kvinnor, gamla som unga, fattiga eller rika, med barn eller utan barn, för vi bor ju alla på denna fantastiska jord. Om vi inte hjälps åt blir sprickorna större, klimathotet växer och vi kommer inte att dricka ur de rinnande älvarna, vi kommer inte kunna äta grönsaker och frukt som vuxit i det fria, vi kommer inte att kunna äta fåret som betar i bergen. Vi kommer inte att hitta några vilda blomster på midsommarafton. Och vi kommer inte att kunna sitta på ängen med med våra närmaste och ha en picknick.

Men om vi alla lägger ner stridsyxan om vi kämpar för frihet, fred och vänskap kommer vi att lyckas. Det finns plats för oss alla, mångfalden är något som befruktar samhället, med kärlek och lite skratt istället för pinnar och hot är jag säker på att våran värld åter kan gå åt ett gemensamt mål, att överleva. Att överleva och att kunna njuta av de små sakerna som våran planet kan bjuda på alldeles gratis.

Hoppas att detta upprop får flera att skriva vidare om denna värme jag kände i fredags då jag läste tidningen, det är bara att bestämma sig, det finns något svart i alla, men också något gott i oss, lycka till, Anne

maj 31 2007

Nej nu måste det vara slut på allt dödande i onödan, vi måste väl för faan åtminstone försvara och se denna underbara kvinna Cindy Shehan som i månader demonstrerat utanför Bush hem. Varför jo för att hennes son dött helt meningslöst i kriget i Irak. Målet var att han i alla fall hade dött för någon mening, men nej helt nedbruten har denna fantastiska kvinna gett upp. Utan att få resning, utan att få upprättelse, utan att få det minsta gehör utav USA: viktigaste...................... Människor.

Är detta inte underligt att det är viktigare vad  alla kändisar gör, som Anna Nicole Smith, hennes öde var minsann mycket viktigare än alla dessa unga som får offra sitt liv för vad?

Inte bara i USA, utan se vad som sker i vissa afrikanska länder med barnsoldater, se vad som händer lite varstans i våran fantastiska demokratiska värld.

Skämt o sido jag blir bara så arg och även ödmjuk för vad denna kvinna försökt att göra. Nu har hon gett upp, men nu kan vi andra, såväl män som kvinnor föra striden vidare. Inga krig kan försvara alla dessa döda, alla dessa lidanden som fortsätter i flera år efter. Vi måste säga nej, även om vi inte har makt i någon position, vi kan alla kämpa för att får slut på krig, vi måste prata, skriva och demonstera mot meningslöst dödande av människor och djur. Skicka mejl till dina kompisar överallt på jorden så att det blir tydligt och klart. Stockholm den29 maj 2007.